Framför allt tycker jag att gatufoto kräver en personlighet som jag inte känner att jag kan vara. För mig är smygfoto inte ett alternativ. Jag vill vara öppen med att jag plåtar. Man behöver inte alltid be om lov, men att ta bilder på håll med tele är inte okej i min bok. Då blir det lite jobbigt när man inte alltid riktigt har modet att närma sig okända människor. Det blev ju inte bättre heller av att jag råkade ut för en väldigt otäck händelse förra året. Det här kan man ju jobba med, men det har jag just inte lust med, det finns så mycket annat som lockar.

Ändå så blir det då och då en och annan gatubild, ibland från Stockholm, ibland från när jag är ute och reser. Här är några från vår helg i Barcelona. Inte urtrista i mina ögon

Precis som när man först närmar sig ett nytt språk, så börjar man med att försöka snappa upp enstaka ord, utan sammanhang, spridda skurar… nästan vilka som helst. Som fotograf fotograferar man allt, precis allt, för att man kan.

Så småningom börjar man lära sig fraser, man pluggar grammatik och lär sig reglerna för hur det ska vara. Fotoentusiasten som kommit en bit på vägen får lära sig att horisonten ska vara rak, motivet ska inte vara mitt i bilden, man ska inte fotografera mitt på dan, leder ska inte klippas osv.

Det är först när man kan omsätta grammatiken i korrekta och begripliga meningar, och först när man lärt sig de viktigaste glosorna som man kommunicera hyggligt obehindrat på sitt nya språk. Man börjar kunna konversera, dvs. samtala och få vettiga svar. Ett foto kommunicerar förvisso alltid nånting, men det är först när du behärskar ”bildgrammatiken” som du kan få den som betraktar din bild att känna och uppleva det du VILL att han eller hon ska känna eller uppleva.

De som fortsätter att utvecklas (alla vill eller förmår inte göra det) efter att man lärt sig grundreglerna kommer att göra det genom att ifrågasätta och tänja på normerna för att få ett mer levande, spännande och personligt språk.  Man gör sina egna ordkombinationer, utmanar grammatiken, experimenterar och leker med språket. Som en infödd, och just därför blir man aldrig fullärd. Det finns alltid fraser och uttryck kvar att lära, man kan alltid bli bättre, om man vill och jobbar på det. Precis så är det med det personliga bildspråket. Man utmanar konventionen, vågar leka, vågar lita på sin egen vision.

Det läskiga är att det finns egentligen bara ett enda sätt att verkligen att lära sig att kommunicera fullt ut på ett främmande språk och det är att använda det. Att lyckas & misslyckas och att försöka igen, igen, igen. Det går inte att fega. Så är det med foto också. Man kan läsa hur mycket böcker som helst, lära sig alla regler utantill. Om man inte plåtar och visar det man plåtat, så är det hart när omöjligt att komma vidare.

Tanken slog mig när jag var och tittade på Pieter ten Hoopen på Fotografiska. Jag kom på mig själv med att fundera mer i linje med  ”såna bilder skulle jag vilja ta, undrar hur han gjort” snarare än vad försöker fotografen säga mig.

Det här blir tokigt av två anledningar (minst). För det första så missar man mycket av själva bildupplevelsen om man försöker plocka isär en bild så här och reducera den till teknik. För det andra tänker jag att man är lite fel på det om man ställer sig de här frågorna för att man tänker sig att man själv vill försöka sig på att ta samma typ av bild. I alla fall om man inte gör något annat än att försöka återskapa andra fotografers maner och visioner. Då kommer man ju aldrig riktigt att hitta sin egen röst.

Om detta har den fantastiske bröllopsfotografen Jonas Peterson skrivit KLOKA ord. Läs!

Förmiddag i Rålis

Eftermiddag/kväll vid Horstull

Jag är alldeles för trött för att skriva på min blixartikel, som jag tänkt mig. Dessutom känns det som jag ska bli förkyld (igen). Men innan jag går och lägger mig ville jag lägga upp de här bilderna.

Här passerar jag varje dag. Det är lätt att glömma se hur vackert det faktiskt är. Detta är två bilder som jag knep väldigt snabbt för att ha till min 365 projekt-blogg, där den översta finns i svartvitt. Jag hade bråttom för jag var på väg till min fotokurs, som bara blir mer och mer intressant!

Jag surnade till på att Nik Softwares svartvitkonverterare, Silver Efex Pro, visade sig ha samma pris i dollar som i Euro. Dvs rätt mkt dyrare för oss europeer. Inget annat verktyg jag testat kan dock mäta sig med detta när det gäller sv-konvertering, så jag fick krypa till korset. Jag beställde från Apple, och det var lite billigare, och jag har inte ångrat mig. Nu sparar jag ihop till Color Efex Pro, som är minst lika bra.