Det jag fick med mig från båda var tolkningar av bilderna, vilken typ av bilder jag ska jobba vidare med, vad jag inte ska jobba med och varför just de bilderna inte stämmer (vilket stämde ganska väl med min egen känsla), samt metoder för att komma vidare som fotograf och i det långa loppet göra portfolion mycket starkare. Både Nina och JH var inne på att jag ska ta god tid på mig att samla bildmaterial (5 år kanske) och att det är primärt mina självporträtt jag ska jobba vidare med. JH menade att en del av mina naturbilder också är en sorts självporträtt och att jag borde kunna använda dem också.

Förstå vilken kick det här är?! Att bli tagen på allvar av de här fotograferna, var för mig inte helt självklart, till att börja med. Och sen att få den här knuffen, den här hjälpen, den här inspirationen. Jag kan nog faktiskt inte säga så mycket mer, för jag känner mig lite yr i skallen.

Bilden nedan tyckte Nina Korhonen väldigt mycket om

Inte det sämsta som kunde hända i och för sig, för nu kan jag fila lite till på portfolion. Det kommer den att må bra av. People! Ni har också tid att boka in er på det här!

Dessutom passade jag på att köpa två fotoböcker. Och vad passar då bättre än böcker av de fotografer jag kommer att träffa? ”REWIND the Photographs” av Nina Korhonen blev det, och ”Haunts” av JH Engström.

Ibland behöver man göra annat, såklart, men att inte vilja göra det jag älskar mest oroar mig ändå. Det oroar mig för jag blir rädd att inspirationen inte ska komma tillbaka igen. Något värre kan jag inte föreställa mig.

Nu tror jag i och för sig inte man kan leva på inspiration enbart om man ska jobba kreativt. Då kan man få vänta väldigt länge på att det ska bli nåt. Jag tror mer på att sätta mål, jobba stenhårt, inte ge upp. Jag tror på uthållighet.

Men ändå, så blir det så ofantligt mycket lättare att jobba när man har inspiration. När lusten finns där. Idag har jag blivit inspirerad av en massa saker. Av Fotografiska och av att titta på foton som slår undan benen för mig, av Fotosöndag och av att att utmana mig själv att ta mig an ett nytt tema så långt jag förmår just idag. Av responsen jag får därifrån. Bilderna här nedanför är tagna för Fotosöndag, på temat oskärpa.

Fast inspiration behöver inte nödvändigt vis komma från andra bildskapare. Inget kan kicka igång mig som ett TED-tal. Jag blir också oerhört inspirerad av bloggen Nattens bibliotek där Siri skriver vackra, kloka vardagstankar som stöttar och ger trygghet, som håller ensamheten på stång. Äktheten och närheten ger sånt hopp. Mitt nästa projekt hoppas jag förresten blir  med just Siri. För nu är jag igång igen, tror jag.

Hung up

Unfocused

Precis som när man först närmar sig ett nytt språk, så börjar man med att försöka snappa upp enstaka ord, utan sammanhang, spridda skurar… nästan vilka som helst. Som fotograf fotograferar man allt, precis allt, för att man kan.

Så småningom börjar man lära sig fraser, man pluggar grammatik och lär sig reglerna för hur det ska vara. Fotoentusiasten som kommit en bit på vägen får lära sig att horisonten ska vara rak, motivet ska inte vara mitt i bilden, man ska inte fotografera mitt på dan, leder ska inte klippas osv.

Det är först när man kan omsätta grammatiken i korrekta och begripliga meningar, och först när man lärt sig de viktigaste glosorna som man kommunicera hyggligt obehindrat på sitt nya språk. Man börjar kunna konversera, dvs. samtala och få vettiga svar. Ett foto kommunicerar förvisso alltid nånting, men det är först när du behärskar ”bildgrammatiken” som du kan få den som betraktar din bild att känna och uppleva det du VILL att han eller hon ska känna eller uppleva.

De som fortsätter att utvecklas (alla vill eller förmår inte göra det) efter att man lärt sig grundreglerna kommer att göra det genom att ifrågasätta och tänja på normerna för att få ett mer levande, spännande och personligt språk.  Man gör sina egna ordkombinationer, utmanar grammatiken, experimenterar och leker med språket. Som en infödd, och just därför blir man aldrig fullärd. Det finns alltid fraser och uttryck kvar att lära, man kan alltid bli bättre, om man vill och jobbar på det. Precis så är det med det personliga bildspråket. Man utmanar konventionen, vågar leka, vågar lita på sin egen vision.

Det läskiga är att det finns egentligen bara ett enda sätt att verkligen att lära sig att kommunicera fullt ut på ett främmande språk och det är att använda det. Att lyckas & misslyckas och att försöka igen, igen, igen. Det går inte att fega. Så är det med foto också. Man kan läsa hur mycket böcker som helst, lära sig alla regler utantill. Om man inte plåtar och visar det man plåtat, så är det hart när omöjligt att komma vidare.

Jag går mer och mer mot att jag vill ha människor i mina foton. Samtidigt är jag inte så himla bra på att övertala folk att vara modeller åt mig. Allt oftare löser jag det här med att ta bilder av mig själv. I början kändes det avigt och en aning narcissistiskt, men med tiden blir det roligare och roligare, mycket beroende på att man blir bättre på både uttryck och teknik ju mer man gör det.

Här kommer några tips på utrustning och metoder:

Utrustning

Kamera: Jag tror att det underlättar att ha en systemkamera, men jag har aldrig testat med kompaktkamera, i ärlighetens namn.

Objektiv: min favorit är 85 mm. Nånstans inom 50-100 bör man hålla sig.

Fjärrutlösare: finns som tillbehör i olika prisklasser till de flesta kameror. Kolla så att den passar just din modell. Själv är jag ruskigt sugen på den här radioutlösaren från Hähnel efter att ha testat några billigare varianter. Det är en fördel om fjärrutlösaren även triggar autofokusen på kameran. De flesta systemkamror ger dig möjlighet att ställa in en utlösingsfördröjning, om man inte vill köpa en fjärrutlösare, men det är inte så smidigt sätt att jobba.

Stativ: köpa stativ är en vetenskap i sig. Köp inte billigt enkelt, kolla vikten på kameran. Risken är att det inte är tillräckligt stabilt annars, och då får du oskarpa bilder.

Reflexskärm använder jag för att få ett finare och jämnare ljus. Jag har köpt ett stativ, vilket underlättar. Låter krångligt men ger ett underbart resultat.

Jag styr ibland kameran med min iPhone och appen DSLR Remote. Vad jag vet finns den bara för Canon och Nikon. Jag kopplar ihop kameran med datorn via usb, sen kan styr jag bländare, skärpa etc från iPhonen. I iPhonen får man live view, så att man kan förhandsgranska hur bilden kommer att se ut. Mycket smidigt. Kan var lite knvigt att få igång och dyrt om man inte redan har utrustningen…

Metod

1. Jag väljer bakgrund som är enhetlig. Vit eller svart vägg, t.ex.
2. Jag sätter kameran på stativ och placerar den ofta så att jag får titta upp en aning mot den. Det öppnar upp ögonen.
3. Ibland sitter jag, ibland står jag. Jag tycker man får bäst hållning om man sitter längst ut på stolkanten.
4. Ofta sitter jag i profil, och vänder överkroppen mot kameran. Då hamnar axlarna lite mer diagonalt, och om man är lite bred ger detta ett lite slankare intryck. Rakt framifrån ser gärna ut som ”mugshots”.
5. Att välja bländare kan vara lite knivigt, man får testa sig fram. Porträtt ska helst vara skarpa från näsa till öga, minst, så det går inte att välja för stor bländare. Med mitt favoritobjektiv, 85 mm,  väljer jag ofta bländare 8, eller mindra. Om avståndet mellan mig och kameran är 1,3 meter får jag ett skärpedjup på 7 cm, vilket är ganska lagom, tycker jag. Med Dofmaster kan man beräkna skärpedjup. Jag låter kameran välja tid.
6. Med min fjärrutlösare kan jag styra fokuseringen. Det gäller att hitta en fokusmätmetod som funkar. Kolla handboken till kameran om du vet hur du ska göra.
7. Jag ställer in utlösningfördröjning (se handbok) på ca 2 sekunder, så har du tid att ”rätta till” händer och uttryck.
8. (Om du enbart använder kamerans utlösingsfördröjning kommer du att behöva ställa in fokus manuellt. Plocka fram måttband och mät, eller sätt nån pryl där du tror dina ögon kommer att hamna och justera fokuseringen efter denna.)
9. Sen sätter jag igång att trycka av testbilder. Jag kollar, och justera skärpa, exponering mm. Ofta behöver jag vrida på reflexskärmen så att ljuset faller som jag vill ha det. Det blir MÅNGA bilder för att bli nöjd med en eller två.
10. Jag försöker testa olika ansiktsuttryck. Jag använder ofta bilder, musik eller filmer som jag lyssnar på samtidigt som jag plåtar. Beroende på vilket uttryck jag är ute efter är det glatt, sexigt, sorgset.

Mitt viktigaste tips: Ha tålamod. Varje plåtning jag gör tar ca 2-3 timmar i plåtande och ytterligare en stund i efterbearbetning. Trots att jag är ganska van.

Tanken slog mig när jag var och tittade på Pieter ten Hoopen på Fotografiska. Jag kom på mig själv med att fundera mer i linje med  ”såna bilder skulle jag vilja ta, undrar hur han gjort” snarare än vad försöker fotografen säga mig.

Det här blir tokigt av två anledningar (minst). För det första så missar man mycket av själva bildupplevelsen om man försöker plocka isär en bild så här och reducera den till teknik. För det andra tänker jag att man är lite fel på det om man ställer sig de här frågorna för att man tänker sig att man själv vill försöka sig på att ta samma typ av bild. I alla fall om man inte gör något annat än att försöka återskapa andra fotografers maner och visioner. Då kommer man ju aldrig riktigt att hitta sin egen röst.

Om detta har den fantastiske bröllopsfotografen Jonas Peterson skrivit KLOKA ord. Läs!

I väntan får ni stå ut med en av mina bilder . Från Husarö, som vanligt.

När man fått utmärkelsen bör man:
- Kopiera in award-bilden i sin blogg för att visa att man fått den.
- Tacka och länka till den som nominerade en.
- Nominera sju andra bloggare och länka till dem.
- Berätta sju intressanta saker om sig själv.

Sju bloggar som jag nominerar (inte rankade!):

Stefan Tells blogg för att Stefan är så j-la (ursäkta) enorm (porträtt)fotograf, men även för att han är ofantligt generös med sin fotokunskap, alldeles särskilt inom ljussättning!

Lars Dareberg extremt bloggproduktiv Sydsvenskanfotograf. Har du koll på Lars vet du vad som är på G inom foto. Kul samtidigt att få lite insikt i jobbet på en stor svensk dagstidning.

okonsten bara namnet! underbart, nästan lika underbart som Linus bilder.

Björn Wallins tumblrblogg. Nästan bara bilder, och goddamn vilka bilder sen!

Carlbom foto: killen är ett fenomen, småbarnsfar som mäktar med att pumpa ut läsvärda artiklar på daglig basis. Samtidigt som han lär sig själv delar han generöst med sig av sin kunskap och anordnar då och då intressant tävlingar. Folk undrar ofta hur jag hinner med. Här har jag min överman.

Elin Ivemos fotoblogg duktig fotograf som också regelbundet delar med sig av sina kunskaper, utöver härligt bildflöde.

Johanna Wallin: jag vet inte ett dugg om den här tjejen och minns inte hur jag hittade hit, men bra är det. Analogt, reportage, mycket närvaro.

Sen har jag 100-tals ytterligare underbara bloggar som jag följer i mitt rss-flöde. Jag gick dock lite på att just de här bloggarna fångar mitt intresse i princip i varje inlägg, och att de uppdateras frekvent. Jag har inte kollat så noga om nån av er redan fått utmärkelsen. Det är väl ok att få den flera gånger?

Sju saker om mig själv (me, me, me):

1. Stockholmare i själ och hjärta, skåning av börd och härkomst. Ruttnar när jag kommer utanför tullarna (med undantag för skärgården & Skåne, förstås).

2. Jag är på eller av. Aldrig ljummen; varm eller kall. När jag ger mig på nåt går jag hela vägen, men bara om jag tror jag kan lyckas. Japp jag är en fegis på så sätt, och det står jag för.

3. När jag gör personlighetstester blir jag en sån där jobbig extrovert, intuitiv, känslomänniska, snabb och ombytlig. Lite analytisk är jag dock. Lite.

4. Älskar att utveckla, idéer, bilder, människor, produkter mig själv osv. Att utbilda är bland det bästa jag vet.

5. Värdesätter ödmjukhet oerhört högt, även om jag inser att det är både en styrka och svaghet.  En styrka om man möter världen som en öppen bok man alltid kan lära sig av, en svaghet om det hindrar en från att ta för sig och skapa sig en egen plats i solen. Jag är dock inte särskilt ödmjuk inför personer med kass radar, och det ska erkännas.

6. Prylgalen snobb skulle också passa som beskrivning. Älskar dock inte prylar för deras egen skull utan för vad de kan göra för mig. Snobbar bara för mig själv (även om många säkert skulle tycka annat).

7. Tillbringar ohemult mycket tid på och med webben (twitter, fejjan, flickr, med att jobba med webblösningar, skriva bloggar här och där , lästa bloggar etc). Finns du inte på webben umgås vi nog inte så mycket, tyvärr. Tittar bara på tv om det är nåt som jag verkligen vill se och som sänds i nån av play-tjänsterna på webben.

Blixtljusspridare

Paraplyer och softboxar
Paraplyer och softboxar används för att sprida ljuset och göra det mjukare, samt för att styra det. Paraplyer kan man antingen slå blixten igenom (som på bilden nedan) eller studsa mot. Paraplyer är betydligt billigare än softboxar, men man kan inte styra ljuset lika effektivt med dem, om man t.ex. vill lägga blixten väldigt exakt. Generellt kan man säga att paraplyet eller softboxen måste vara lika stor som ditt motiv för att få ett snyggt, mjukt ljus.

Blixtbouncer, Lightspere etc
Det räcker alltså inte (som reklamen gör gällande) att sätta på en liten blixtbouncer, eller en lite större Lightsphere eller liknande. Båda dessa är utmärkta att använda tillsammans med paraply, eller när man slår blixten i tak eller väggar, för att på så sätt mjuka upp ljuset. De stjäl förstås en del ljus så det gäller att taket inte är för högt.  Att använda en ensam liten softbox ger oftast inte heller önskat resultat, utan man behöver nog flera för att uppnå resultat.

Skärmar
Man kan använda skärmar föra att fånga upp blixtljuset på den sida man inte har blixt (se bild nedan). De billigaste och vanligaste har silver på ena sidan och är vita på andra. Det finns också transparanta skärmar som man kan använda för att slå blixten igenom i stället för paraply. Då behöver man en hållare (se belysningsställ nedan) eller en kompis. Det fiffiga med just skärmar är att man kan använda dem för att skapa mjukt ljus utomhus när det är hård sol, genom att skugga motivet med dem.

Man klarar sig ganska långt med bara en blixt genom att använda just en reflexskärm (se bild nedan)

Resten

Belysningställ
När inte blixten sitter på kameran måste den sitta nån annanstans. Ett vanligt stativ funkar, men de är tyngre, mindre smidiga och dyrare än ett sk belysningsstativ. Själv köpte jag det billigaste som fanns, Dörr på Cyberphoto, för 395 kr, men känner mig begränsad av att minimihöjden är ca 1 meter (för högt), och att det är skrymmande även när det är ihopfällt, dvs. svårt att ta med sig. Till belysningsstället kan man skaffa armar för att hålla skärmarna (se bild). Man måste dessutom köpa till en monteringsandordning. Här bör du fråga när du köper för det finns olika varianter, och be att få visat för dig hur de monteras, för det finns ingen bruksanvisning och det är minst sagt svårt.

Stativ
Behövs oftast inte när man blixtfotar, om man inte ska ta självporträtt, för då är det ju lämpligt.

Gels
Gels är färgade filter som man sätter på blixten för att a) komma åt blandljus, dvs när man har ljuskällor med färgtemperaturer som är andra än blixten, t.ex. lysrör. Såna krockar kan man inte ens rätta i photoshop  b) Färga bakgrunden. Mer om det längre fram.

Gobos, snoots, honeycombs och mycket mer
Gobos, snoots, honeycombs och mycket mer är alla verktyg för att styra och kontrollera ljuset. Det är dock överkurs, men det kommer lite mer om detta längre fram.

Det här är min egen enkla set up:

Jag har alldeles nyss lagt ut ett inlägg på Fotonen,se om mina tankar och funderingar kring Leicas nya fullformatare, M9, och i viss mån om gatufotografering, habegär, prylar och bildskapande mm. Trevlig läsning!