Vad är det då som gör att jag tycker det är så ovärt att kommentera? För i slutändan är det väl av den anledningen som jag inte gör det.

Men innan jag kommer till ickekommenterandet, några ord om varför det borde vara värt att kommentera. Den mest självklara anledningen är väl att om man visar nån att man bryr sig, så blir både den man bryr sig om glad, och när han eller hon blir glad, då blir man själv glad. Dessutom är jag helt övertygad om att ett av de bästa sätten att utveckla sitt bildseende är att titta på andras bilder och försöka formulera både vad man gillar, och vad man ogillar.

Jag tänker att ordet ”formulera” är nyckelordet här. Det är absolut inget fel på spontana maggropskommentarer som ”fin bild”, ”wow” etc. i min värd. Hur kan man tycka illa vara att någon tar sig tid för en omedelbar och positiv reaktion? Ändå är jag inte själv så förtjust i att lämna den här typen av kommentarer. Jag vill gärna att det ska framgå att det jag tagit mig tid att både titta på bilden att reflektera och att formulera något klokt om den.

Nånstans har jag bestämt mig för att webbformatet inte duger för den här typen av mera analytiska kommentarer. Det är för snabbt och för trubbigt. Jag måste se personen vars bild jag kommenterar på det sättet, kunna nyansera omdömet efter reaktionen, föra en dialog. Det funkar inte annars.

Och helt ärligt så ogillar jag dessutom de flesta kommentarer som formuleras som ”du borde ha…” eller ”det eller det funkar inte för mig…” som många strör omkring sig som lördagsgodis. Den typen av klumpiga kommentarer handlar alltför ofta om att betraktaren vill framhäva sin egen kunskap, snarare än något annat. När jag lämnar analytiska kommentarer på bilder vars upphovsmän jag inte känner, så tycker jag öppnar för den här typen av kommentarer. Eller ännu värre, att man själv trillar i fällan och uppfattas på det här sättet. Då föredrar jag att inte öppna den dörren alls.

När jag lär känna fotografer så blir jag mer benägen att kommentera, men jag har fortfarande svårt att lämna ”negativ” kritik. Många anser att negativ kritik hjälper en fotograf att växa, men jag är inte helt säker på att jag håller med. Jag är inte så förmäten att jag tror att jag sitter inne med en sanning större än nån annans.

Jag tror mer på Göran Segeholm, när han i en krönika i Kamera och bild säger att det negativa är vi ofta väldigt medvetna om, det är bättre att förstärka det positiva.

Vad tänker ni? Förstår ni vad jag menar?