Det går att klicka på bilderna för att se dem lite större.

Här är ett axplock ur listan. Det ska tilläggas att jag personligen testat samtliga tips.

• Vackra visitkort med egna foton från Moo.com: 50 st för under 200 kr.
• Minneskortshållare: jag gillar Gepe Cardsafe, ca 200 kr.
• Flickr prokonto: världens största och bästa fotodelningssite. Pro-konto vill man ha för att slippa reklamen, och kunna ladda upp obegränsat antal bilder. Ca 200 för ett år, 350 kr för två år.
• Böcker för den som vill utveckla sig tekniskt som fotograf: om man kan ha överseende med Scott Kelbys putslustigheter, så skriver han den bästa foto- och bildbehandlingslitteraturen jag stött på. Det är hands-on tips, enkla och rakt på, “utan tekniska förklaringar eller krånglig terminologi”. Inget för den avancerade fotografen, kanske. Jag skulle satsa på Digitalfotografi i 3 delar -  förvånansvärt fullspäckad eller Photoshop för digitalfotografer, för den som är intresserad av bildbehandling . Från 200-300 kr.
• Gorillapod: ett galet användbart stativ som du kan använda för att fästa kameran i träd, lyktstolpar mm. Väger nästintill inget, tar ingen plats. Ca 500 kr för systemkameran.
• Sist men inte minst, men mest för Stockholmare. Varför inte köpa ett medlemskap i Fotografiska familjen (Fotografiskas vänförening) till fotografen som redan har allt? En klapp som räcker hela året! Man får fri entré ett år, 10% i restaurangen,  5% rabatt på kurser, föreläsningar och seminarium, och ibland rabatt på böcker i Bokhandeln. The gift that keeps on giving.

Hela listan hittar du här

Precis hur kort den ljusa delen av dygnet är blev jag varse igår, när jag skulle fixa mina bilder till Fotosöndag. Jag föredrar att använda så kallat naturligt ljus, för det är minst krångligt, och blir oftast vackrast. Vid halv två, när jag satte igång, började det bli så mörkt att ljuset utifrån inte räckte till. Det var bara att plocka fram blixten. Till min glädje hade jag inte glömt av hur man ljussätter med blixt (som jag knappt använt sen förra vintern), och resultatet blev riktigt bra. Så bra att Pierre frågade om jag hade använt mig av ett fönster med fint mjuk ljus, vilket jag tar som en väldigt fin komplimang! Här är några av bilderna jag tog, som jag inte använde för Fotosöndag. Under bilderna kan den som är intresserad läsa om hur jag fick till det här rent tekniskt.

För att ljussätta använde jag en Canonblixt (Speedlite 540EX II). Blixten satte jag på ett stativ, och jag använde ett litet transparent paraply som jag slog blixten igenom. Stativet med blixten placerar jag så nära mig själv som möjligt. Ju närmare, desto mjukare ljus. För att det här ska funka måste jag förstås ha fjärrutlösare till blixten. Jag använder Elichroms Skyports, som är relativt billiga radiosändare. Det där med fjärrutlösa blixt är en hel vetenskap, som jag skrivit om i ett äldre inlägg.

På andra sidan valde jag att sätta en silverreflexskärm, för att hålla det så enkelt som möjligt. Jag skulle kunna satt en blixt till, dock.

Ungefär så här skulle en skiss kunna se ut, (och längst ner i det här inlägget finns en bild)  fast jag hade blixten på kamerans högersida, och skärmen på vänstra. Dessutom har jag ingen backdrop, utan använder en tapetserad vägg som bakgrund.

Nu ville jag ju utnyttja taklampan som allmänbelysning. Eftersom blixten och taklampan har helt olika ljustemperaturer så sätter jag på ett orange filter på blixten. Om jag var riktigt noggrann skulle jag mätt vitbalansen också, men jag litade på att jag kunde fixa till det i efterbehandlingen, då jag alltid plåtar i raw-format, och det gick bra. Blandade ljustemperaturer är däremot extremt svårt, om ens möjligt, att fixa till i efterbehandlingen, därför är filter att föredra.

Kameran ställde jag in manuellt. Jag testar mig fram här. Slutartiden måste vara under 1/200 sekund, annars får man en mörk rand. I mitt fall körde jag 1/125 sekund. Bländaren och isotalet styr hur mycket ljus man får in från allmänbelysningen. Vill man ha helt mörk bakgrund kan man hålla liten bländare och lågt iso och förlita sig på att bara få ljus från blixten, vilket är ganska effektfullt. I mitt fall satte jag iso till 800 och bländare till f 3.5. Blixten satte jag också manuellt, på 1/64. Jag har inget bättre att komma med än att man får experimentera tills man känner att man behärskar det hela. Man kan lära sig en massa teorier, om hur ljuset faller av etc, men det har jag aldrig orkat. Det har gått ganska snabbt att få intuitiv koll på hur man ska göra, faktiskt.

Jag har förresten också skrivit om

• Varför man ska använda blixt
• Vad man kan göra med blixt
• Vilken typ av blixtar man behöver
• Metoder för att fjärrutlösa blixt (som sagt)
• Tillbehör vid blixtfotografering

Nånstans här tog energin slut. Det här inlägget är väl ett halvhjärtat försök att ta upp tråden…

Om du är intresserad och vill läsa om grunderna, så rekommenderar jag Scott Kelbys 3 böcker Digitalfotgrafi – lär dig proffsfotografernas hemligheter. Fånigt namn, men bra intro till ljussättning.

Framför allt tycker jag att gatufoto kräver en personlighet som jag inte känner att jag kan vara. För mig är smygfoto inte ett alternativ. Jag vill vara öppen med att jag plåtar. Man behöver inte alltid be om lov, men att ta bilder på håll med tele är inte okej i min bok. Då blir det lite jobbigt när man inte alltid riktigt har modet att närma sig okända människor. Det blev ju inte bättre heller av att jag råkade ut för en väldigt otäck händelse förra året. Det här kan man ju jobba med, men det har jag just inte lust med, det finns så mycket annat som lockar.

Ändå så blir det då och då en och annan gatubild, ibland från Stockholm, ibland från när jag är ute och reser. Här är några från vår helg i Barcelona. Inte urtrista i mina ögon

Varje gång jag besöker Barcelona försöker jag få tid att besöka det här huset. Det är en pavilliong byggd för världsutställningen 1929 i Barcelona av arkitekten Mies van der Rohe. Stolarna heter just Barcelona, och är fantastiskt vackra.

Mies van der Rohe är inte helt oväntat pappa till aforismerna ”less is more” and ”God is in the details”, om man får tro Wikipedia.

En sak som jag funderade på var om jag skulle våga ha med mig kameran. Stan har ju ett rätt skamfilat rykte när det gäller stölder, och förra gången jag var där var vi nära att bli av med väskan med pass och kamera. Som tur var bestämde jag mig för att ändå ta med den. Jag satte på mitt minsta objektiv, 35 mm 2.0, och höll noggrann uppsikt, samt lät förstås bli att ta ut den på natten. Utöver en del blickar och kommentarer så gick det alldeles utmärkt, och jag är glad att jag tog den med mig.

Precis som när man först närmar sig ett nytt språk, så börjar man med att försöka snappa upp enstaka ord, utan sammanhang, spridda skurar… nästan vilka som helst. Som fotograf fotograferar man allt, precis allt, för att man kan.

Så småningom börjar man lära sig fraser, man pluggar grammatik och lär sig reglerna för hur det ska vara. Fotoentusiasten som kommit en bit på vägen får lära sig att horisonten ska vara rak, motivet ska inte vara mitt i bilden, man ska inte fotografera mitt på dan, leder ska inte klippas osv.

Det är först när man kan omsätta grammatiken i korrekta och begripliga meningar, och först när man lärt sig de viktigaste glosorna som man kommunicera hyggligt obehindrat på sitt nya språk. Man börjar kunna konversera, dvs. samtala och få vettiga svar. Ett foto kommunicerar förvisso alltid nånting, men det är först när du behärskar ”bildgrammatiken” som du kan få den som betraktar din bild att känna och uppleva det du VILL att han eller hon ska känna eller uppleva.

De som fortsätter att utvecklas (alla vill eller förmår inte göra det) efter att man lärt sig grundreglerna kommer att göra det genom att ifrågasätta och tänja på normerna för att få ett mer levande, spännande och personligt språk.  Man gör sina egna ordkombinationer, utmanar grammatiken, experimenterar och leker med språket. Som en infödd, och just därför blir man aldrig fullärd. Det finns alltid fraser och uttryck kvar att lära, man kan alltid bli bättre, om man vill och jobbar på det. Precis så är det med det personliga bildspråket. Man utmanar konventionen, vågar leka, vågar lita på sin egen vision.

Det läskiga är att det finns egentligen bara ett enda sätt att verkligen att lära sig att kommunicera fullt ut på ett främmande språk och det är att använda det. Att lyckas & misslyckas och att försöka igen, igen, igen. Det går inte att fega. Så är det med foto också. Man kan läsa hur mycket böcker som helst, lära sig alla regler utantill. Om man inte plåtar och visar det man plåtat, så är det hart när omöjligt att komma vidare.