Dags att ta nya tag med komfortzonen

Jag återkommer igen till mitt nyårslöfte att bli modigare och att ta våga ta mig utan för det invanda i min komfortzon, för jag tror att det är enda sättet att utvecklas både som människa och fotograf.

För tre månader sen tog jag ett medvetet kliv utanför min zon, och filosoferade kring detta. Jag tycker nog att jag sakta men säkert förflyttar mina gränser för vad och vem jag törs fotografera, och när. Fortfarande hänger dock modet en del på dagsformen. Vissa dagar vill det bara inte infinna sig, men det känns som dessa ”dåliga” dagar åtminstone blir färre.

Idag tog jag ett nytt sånt där lite större kliv. Jag var på vernisage för Martin Parr-utställningen Luxury på Gungallery. Självklart vill jag skriva en om detta på bloggen (lugn, den kommer), och jag vill förstås jättegärna kunna illustrera den med egna foton. Men innan jag går vidare och berättar om detta, måste jag göra en utvikning.

Det där med att gå på galleri, och i synnerhet på vernisage är i sig ett kliv utanför min konfortzon. Jag känner mig inte hemma, kan inte koderna, och blir rädd att göra bort mig. Det blir obekvämt. Av nån mystisk anledning fick jag ändå för mig att fotografera på ett galleri som hade en fotoutställning i vintras. Jag tänkte mig inte för, utan var helt inne i min jakt på mitt dagliga foto, och blev riktigt förvånad när galleriföreståndaren, eller vem det var, på ett ganska bryskt och aggressivt sätt förebrådde mig för att jag fotograferade. Jag förstod att jag gjort ett övertramp och erbjöd mig att radera bilderna. Det ville dock inte den arge herrn, han ville bara att jag skulle förstå mitt misstag. Tydligen var jag inte tillräckligt ödmjuk för hans smak, så han sa det om och om igen, tills jag blev riktigt arg själv. Jag förklarade att jag kände mig kränkt av hans attityd och gick därifrån, rätt stukad. Sen dess ber jag om tillåtelse, om jag törs, om det känns som galleriförståndaren är vänligt sinnad. Oftare än inte har jag inga bilder till bloggen. Steget är för stort.

Tillbaka till kvällens vernisage. Jag bestämde mig för ta mod till mig och faktiskt prata med Martin Parr, och fråga honom om det var ok att ta bilder. Jag blev så helt paff när han frågade om jag ville ta en bild på honom själv, och det gjorde jag förstås, men bilden blev därefter. Det här känns som stort kliv, som jag ska vara stolt över. 

Dock ska jag inte sticka under stol med att jag också är lite kritisk mot mig själv. Jag var toknervös, och babblade som en galning, som alltid när jag blir nervös. Orden kom ut helt fel. Inte var jag så förberedd heller. Därför har jag några mentala noteringar till mig själv, till nästa tillfälle:

1) Tänk igenom vad du vill göra innan du poppar frågan; t.ex. vill jag ha både ett porträtt och bilder av utställningen, eller bara det ena och inte det andra.

2) Uttryck frågan tydligt.

3) Var inte rädd för att be om ett porträtt, det enda som kan hända är att han säger nej. Tror jag…

4) Du behöver inte motivera varför du vill ha bilderna. 

5) Förbered dig innan utställningen, läs gärna på lite om fotografen (se nedan) så kanske du inte känner dig lika dum.

En sak som jag frågade Martin om var just det där med mod, som jag tycker det finns mycket av i hans bilder. Martin tyckte inte själv att det krävdes mod, han ser det inte på det sättet. Jag läser senare ikväll i en intervju att hans hemlighet är att han fotograferar människor utan att känna skuldkänslor. I stället känner han tillförsikt. Detta mindset tänker jag ta med mig och jobba vidare på. Det känns stort.

Vill du läsa mer om komfotzon, så hittade jag två länkar:

http://www.pgone.se/sida/komfortzon

http://www.nkja.se/s/sok/sok_komfortzon.htm (strunta i det där med poker)

4 Comments

  1. Laila 29 maj 2009 at 11:27 #

    Halloj!
    Som en person som ständigt gör fel, babblar och säger tokiga, ogenomtänkta saker så blir jag lättad av att läsa att DU kan känna dig nervös i udda situationer. Du som alltid verkar så cool 😉

    Kram!
    P.s Hittade länken hos Malin…

  2. Stina 29 maj 2009 at 14:23 #

    Välkommen, Laila! Kul att du hittat hit. Känner inte igen mig som cool, men det betyder väl iofs att jag gör ett hyggligt jobb av spela som om allt går enligt plan även när det inte gör det, hehe. Stor kram tillbaka!

  3. victoria 01 juni 2009 at 14:41 #

    åh, jag vet precis vad du menar 🙂
    Men vad häftigt det känns när man vågar göra något nytt; jag fotade på Hammarkullekarnevalen i helgen, mitt första försök att fota ”människor på stan”. Blev snudd på berusad av att faktiskt våga! Nu va det ju väldigt tacksamt eftersom alla ville visa upp sig, men ändå, jag kände mig hemskt modig, ha-ha!

  4. Stina 01 juni 2009 at 22:08 #

    Och du har all andledning att känna dig modig! Nästa gång kommer det att kännas lite lättare. Kanske en dag kan man resonera som Martin Parr. Hoppas bara inte det innebär att man slutar utvecklas, för att man hamnat i en rutin. Men den dan, den sorgen 🙂

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*