Lite modigare

Margareta

Margareta

Ett av mina nyårslöften till mig själv var att jag skulle försöka bli lite modigare och därmed bli bättre på att fotografera det jag faktiskt tycker allra mest om att fotografera – människor.

Häromdan lunchade jag med Margareta, som jag drev VisitSweden-projektet tillsammans med under större delen av förra året. Som vanligt hade jag kameran med mig. Flera gånger under lunchen fick jag lust att plocka upp kameran och ta en bild, men jag höll tillbaka, tordes inte riktigt, visste inte riktigt hur. Till sist gjorde jag det, och jag tror att bilden visar att magkänslan var helt rätt. Margareta är vacker, och ljuset och miljön är superfina. Jag tror det här är bland mina bästa porträtt.

Det krävdes alltså att jag tog ett steg utanför min komfortzon för att ta den här bilden, och jag har funderat en del på varför jag känner så här. Till största delen beror det nog på att jag är lite rädd för att få en negativ reaktion, vilket känns som att bli avvisad och det vill man ju inte. Lite grand är det så att det ibland kan kännas som om man gör så att de man fotograferar känner sig obehagliga till mods, och det vill jag inte heller. Å andra sidan kan jag ju inte veta förräns jag har frågat. Det lustiga är att det är nästan lika svårt med nära och kära som det är med lite mer avlägset bekanta. Helt irrationellt.

Kanske har det att göra med att jag ibland känna att jag inte riktigt kan motivera varför jag vill ta en bild, och det känns som jag måste kunna det för att det ska vara berättigat. När jag har fått ett tydligt uppdrag att fotografera, som på bröllop och möten på jobbet, eller som när jag fotograferade lilla Mirjam och hennes familj, då har jag inga som helst problem att ta bilder av vem som helst, när som helst. Att fotografera nära och kära kan motiveras med att man vill ha minnen, men det är ändå inte självklart.

Hur som helst. När jag tagit bilden av Margareta slog det mig att jag faktiskt kommit en bit på vägen närmare mitt nyårslöfte. Jag kikade igenom mina bilder och hittade flera porträtt som jag tagit sen årskiftet och som jag tycker mycket om. Jag måste säga att jag är lite stolt över mig själv.

Hur känner du för att fotografera porträtt?

Astrid

Min mamma, Astrid

20090126-bw-w700_9126

Jari

Joakim

Joakim

20090220-w7_0835

Pappa Kjell-Åke

12 Comments

  1. Annika 26 februari 2009 at 9:56 #

    Jag känner precis likadant, iaf när det gäller främmande människor eller bekanta. De närmaste vännerna har jag inga som helst problem med, även om de inte alltid vill bli fotade.

    Skulle nog inte våga gå fram till en främmande person på gatan och fråga om jag får ta en bild. Jag har velat många gånger när jag sett intressanta människor på stan. Men det är nog det där ”nej” som skrämmer. Eller att de blir arga/tar illa upp. Sen blir jag såklart nervös i nya sällskap och då måste jag ta fler bilder för att få ljus, komp och allt sånt rätt. Och främmande människor kan ju inte ha särskilt mycket tålamod med mig och min kamera, eller? Det är många såna tankar.. Önskar att jag var modigare och säkrare, men det är väl något man får jobba på antar jag.

    Nu blev det ett väldigt långt svar.. Men jag måste ju även passa på att säga att dina porträtt är jättefina. Ljuset och färgerna på Margareta-bilden är verkligen fantastiska, jag förstår varför du så gärna ville fota henne just då 🙂

  2. Stina 26 februari 2009 at 10:21 #

    Jag älskar långa kommentarer! Och dina tankar kompletterar mina; du får sagt det jag tänkte, men inte fick ut. Tack Annika!

  3. Anna 26 februari 2009 at 11:09 #

    Jag vill fotografera mer porträtt, men jag tycker det är svårt att be om det. Jag dras mycket åt mer dokumentär fotografering, och hade velat ta ett kort på tanten med den lilla hunden jag ser varje dag, eller killarna på jobb. Men det är rent ut sagt läskigt att gå fram och fråga, så därför låter jag oftast bli.

    Jag ska öva lite porträtt på söndag då jag ska ta bilder på jobb, men vad jag hade behövt öva mer på är att ta de vardagliga porträtten, även på kompisar, de borde ha vant sig vid kameran nu tycker man. Jag får se.

    Och dina porträtt är jättefina, jag gillar det på Joakim väldigt mycket, fint ljus och lite crossprossesing, helt min typ av bild 😀

  4. Annika 26 februari 2009 at 13:37 #

    Haha, jag tyckte mest att jag svamlade och klarade inte ens av att läsa igenom det själv. Men det var ju tur att du förstod min tankegång iaf 😀
    Och jag tror jag ska haka på ditt nyårslöfte också, det kan ju inte vara försent än. Mer mod åt folket helt enkelt!

  5. Annika 26 februari 2009 at 15:23 #

    AH! Jag gillar dina tips, tack tack tack!! Rebekka hade jag faktiskt missat, men jäklar vilka grymma bilder. Tack ska du ha 🙂

  6. fanny 26 februari 2009 at 19:36 #

    Jag är precis som dig när det gäller att fotografera människor. Jag har även svårt att fotografera natur/miljö bilder när jag har folk omkring mig och jag har ingen aning om varför det är så för jag är egentligen inte speciellt tillbakadragen. Jag har länge tänkt på att försöka ta fina stadsbilder på bla de gamla delarna av västerås city men har aldrig tagit hela steget. Rätt knäppt egentligen!

  7. Jens 26 februari 2009 at 22:56 #

    Jag har jobbat på att just plåga mig själv på detta att kunna ta tag i situationen.

    Idag så plåtade jag Malin ifrån modellbilder.se en person jag aldrig tidigare träffat, vi hade växlat bildideer och jag hade visat mina bilder och förklarat hur mina bilder ser ut och hur jag brukar jobba.

    Så idag kl 13 vid slussen så träffades vi och körde ca 1.5 timma vilket resulterade i 3 sessions och totalt 27 bilder ja skickade med henne.

    http://flickr.com/photos/bildterapi/sets/72157614391173915/show/ där är mitt urval.

    Något jag skulle rekomendera alla som vill tänja på sina egna gränser är just sånna saker alla ens vänner och bekanta är där man börjar och jobbar sig utåt.

  8. Stina 27 februari 2009 at 15:02 #

    Som jag sa till dig, Jens, det syns på bilderna att ni hade connectat. De är ärliga och raka. Jag ska kämpa på och kanske nån dag bli lika bra som du på porträtt. Oavsett är dina bilder grymma och inspirerande!

  9. Stina 27 februari 2009 at 15:07 #

    Jag känner igen det där, Fanny, och för min det har det att göra med att man väcker uppmärksamhet när man är ute med kameran. Man skiljer sig från mängden, och det känns som man blir uttittad. Jag är inte heller särskilt tillbakadragen, och oftast gillar jag att synas och höras. Omedvetet tror jag ändå man försöker undvika att avvika och sticka ut allt för mycket och jag tror att det är en del av det svåra med både porträtt och att ta bilder med folk omkring sig. Däremot vet jag av erfarenhet att om man jobbar med det, så blir man bättre på det.

  10. Pontus 27 februari 2009 at 23:48 #

    Gillar hur du har kopierat bilderna Stina. Gillar att dom är tajta.

  11. Morgan 01 mars 2009 at 17:18 #

    Kanonfina porträtt du har tagit ju, hoppas din modighet består för du tar verkligen fina porträtt. Personligen är jag urkass på att ta porträtt men jag har heller aldrig haft någon att öva på känns det som. Frågar man om någon vill ställa upp blir det oftast negativa miner…men men. -Keep up the good work Stina!
    Morgan

  12. Stina 01 mars 2009 at 20:53 #

    Hej Morgan! Stort tack! Göran Segeholm hade också lite tips om det där med porträttfoto. Inte någon avhandling, men ändå. Jag har slutat fråga mina närmaste föresten, de får stå ut.

Post a Comment

Your email is never published nor shared. Required fields are marked *

*
*